Antibiotikapolicy

Sveriges Veterinärförbunds antibiotikapolicy
Infektionssjukdomar ska i första hand motverkas genom förebyggande åtgärder. Det är dock i många situationer berättigat att använda antibiotika (se definitioner) för att bota sjukdomar hos husdjur. Antibiotika utgör en av de mest värdefulla läkemedelsgrupperna inom veterinärmedicinen. Användning av antibiotika bör ske på ett sådant sätt att behandlingen är effektiv samtidigt som oönskade sidoeffekter minimeras. Till oönskade sidoeffekter hör resistensutveckling, ekotoxikologiska effekter, restsubstanser i livsmedel och biverkningar. För att begränsa de oönskade konsekvenserna strävar veterinärkåren efter att använda antibiotika på ett välmotiverat och omdömesgillt sätt.

Strävan är att bevara och om möjligt förbättra det förhållandevis gynnsamma resistensläge som råder i Sverige, att begränsa konsekvenser för miljön samt att konsumenterna tillhandahålls säkra livsmedel. Användande av antibiotika i tillväxtbefrämjande eller generellt förebyggande syfte hör inte ihop med detta synsätt.

Definitioner av begrepp som används finns längst ner på sidan. På undersidorna som nås till vänster återfinns djurslagsspecifika riktlinjer

Generella riktlinjer vid val av antibiotikaterapi
Det är väsentligt att genom förebyggande åtgärder verka för att infektionssjukdomar inte uppstår. När sjukdom ändå uppstår är det dock ofta befogat, inte minst från djurskyddssynpunkt, att erbjuda behandling. Val av behandling med antibiotika bör göras efter noggrant övervägande och då behandlingen bedöms ha goda möjligheter att vara framgångsrik. Om likvärdiga behandlingsmetoder finns utan antibiotikabehandling bör sådana väljas.

Förebyggande åtgärder, om sådana finns, bör vid behandling med antibiotika redan vara vidtagna eller planerade. Antibiotika kan aldrig kompensera dålig hygien.

Behandling av ett individuellt djur med antibiotika är motiverat när det föreligger en bakteriell infektion som sannolikt inte avläker utan antibiotikabehandling och djurets välbefinnande och/eller produktionsförmåga därmed äventyras.

Antibiotikabehandling av större grupper av djur kan vara motiverad om det i gruppen visas tecken på infektionssjukdom och risken för vidare spridning av en bakteriell infektion är uppenbar.

Antibiotikabehandling kan även i vissa fall vara motiverad i samband med specifika kirurgiska ingrepp där risken för bakteriella infektioner är uppenbar, och där sådana allvarligt försämrar prognosen.

Vid val av medel och behandlingsform bör en rad faktorer beaktas:

- Egenskaper hos det/de aktuella djuret/djuren.

- Diagnos och den aktuella bakteriens känslighet.

- Farmakokinetik inklusive infektionsplats.
- Kända biverkningar.
- Aktuella resistensförhållanden.
- Medlets benägenhet att förorsaka resistensutveckling.
- Ekotoxikologiska effekter.
- Djurskyddsaspekter.
- Livsmedelshygieniska aspekter.
- Ekonomi.

Vid val av antibiotikum bör hänsyn tas till djurslag, kön, ålder, ras, kliniskt status samt eventuell annan medicinering. Vid behandling av djur med nedsatt immunförsvar och vid allvarliga infektioner bör i första hand baktericida substanser användas.

Om möjligt bör aktuellt agens påvisas, alternativt kliniskt säkerställas. Val av antibiotikum bör ske med hänsyn till den påvisade eller misstänkta bakteriens naturliga känslighet och så att övriga bakterier påverkas så lite som möjligt.

Vid val av antibiotikum bör även hänsyn tas till aktuella substansers farmakokinetik. Effektiv terapi kräver att tillräckliga koncentrationer av antibiotika under tillräckligt lång tid uppnås vid infektionsplatsen. Detta är i sin tur beroende av administrationssätt, dos, dosintervall, blodtillförsel till infektionsplatsen och substansens förmåga att passera biologiska membran. Individens förmåga att eliminera substansen och på vilket sätt detta sker, har också betydelse.

Administrationssättet är också av betydelse för att det skall finnas optimala förutsättningar för djurägaren att genomföra behandlingen såväl praktiskt som ekonomiskt.

Den nytta som insatt antibiotikabehandling förväntas ha i det enskilda fallet bör vägas mot risken för kända biverkningar och dessas art och grad. Behandlingen bör inte orsaka onödigt obehag hos det behandlade djuret.

Val av antibiotikum bör ske med hänsyn till resistensläget hos såväl målbakterier som andra bakterier hos djuret, i besättningen, i regionen och/eller nationellt. Även risken för utveckling av resistens hos bakterier hos det individuella djuret, på populationsnivå och överföring till andra populationer bör beaktas. Vanligen ger bredspektrumantibiotika snabbare resistensutveckling än antibiotika med smalt spektrum. Hänsyn bör också tas till de konsekvenser som utveckling av resistens mot den aktuella substansen kan få. Val av antibiotikum som normalt används till djur eller människor i situationer där få eller inga andra medel finns att tillgå bör ske med stor återhållsamhet och endast på goda grunder.

Vid val av antibiotikum till livsmedelsproducerande djur skall hänsyn tas till livsmedelshygieniska aspekter. Risken för restsubstanser i livsmedel bör beaktas och åtgärder som syftar till att förebygga att djur som inte avses behandlas, samt utrustning för omhändertagande av livsmedel, inte kontamineras med antibiotika bör vidtagas. Vid behandling av livsmedelsproducerande djur, särskilt då det rör sig om större grupper, bör även risken för spridning av antibiotikaresistenta bakterier eller resistensgener till livsmedlet beaktas.

Vid val av antibiotikum bör också hänsyn tas till eventuella ekotoxikologiska effekter. De konsekvenser som kan uppstå är beroende av den tid som substansen, eller dess nedbrytningsprodukter, är biologiskt aktiva utanför värddjuret samt, i fråga om mikrobiologiska effekter, av hur brett spektrum av bakterier som påverkas.

Vid val av behandlingsstrategi bör hänsyn tas till djurägarens kostnad i förhållande till vinst. Kostnadsaspekter bör dock inte prioriteras före aspekter som berör ett antibiotikums oönskade sidoeffekter.

Hantering och information
Veterinärers ansvar i fråga om hantering av läkemedel finns beskrivet i författningar och anvisningar, främst D9 (SJVFS 2019:32), Lantbruksstyrelsens allmänna råd om läkemedelshantering inom veterinärmedicinsk verksamhet (LSFS 1986:4, saknr D42) samt Läkemedelsverkets receptföreskrifter (LVFS 2001:10).

Rekommendationer

Resistensläget hos viktiga, för djur sjukdomsframkallande bakterier måste kontinuerligt övervakas så att adekvat information finns tillgänglig. Vidare bör förbrukning av antibiotika till djur på nationell och regional nivå följas i syfte att kontrollera hur policyn efterlevs. En djurslagsindelad redovisning av sådan statistik bör eftersträvas

Genom ökad kunskap kan behovet av behandlingar med antibiotika minska. Ökad kunskap kan också leda till effektivare behandlingar med färre sidoeffekter.

Definitioner

Antibakteriellt spektrum
De bakteriearter för vilka ett antibiotikum har avdödande respektive hämmande effekt.

Antibiotika
I denna text avses med termen antibiotika substanser med hämmande eller dödande effekt på bakterier.

Biverkning
Oönskad effekt av en medicinsk åtgärd hos den behandlade individen.

Effektiv behandling
Behandling som ger bestående tillfrisknande vad avser kliniska och subkliniska sjukdomssymtom, eller som ger smittfrihet då detta är den önskade effekten.

Ekotoxikologiska effekter
Effekter på individuella organismer eller grupper av organismer och som påverkar deras samspel med varandra eller med miljön, orsakade av onaturlig förekomst av kemiska substanser.

Förebyggande antibiotikabehandling
Behandling som sätts in utan tecken på bakteriellt orsakad sjuklighet, och utan att sjuklighet med uppenbar risk till smittöverföring föreligger i djurets närhet.

Resistens
Motståndskraft. Här avses en bakteries förvärvade eller naturliga okänslighet mot antibiotika.

Naturlig resistens
Normala, naturliga egenskaper hos bakterier, som gör dessa mindre känsliga eller okänsliga för antibiotika.

Förvärvad resistens
Okänslighet mot antibiotika som tillkommit hos en tidigare känslig bakterie.

Restsubstans
Förekomst av tillförda och/eller omvandlade biologiskt aktiva substanser i livsmedel.

Riktad terapi
Behandling som väljs på ett sådant sätt att den sjukdomsalstrande bakterien avdödas eller hämmas medan övriga mikroorganismer påverkas i så liten utsträckning som möjligt.

Sidoeffekter
Andra effekter än de som är huvudsyftet med en behandling.

Strategisk antibiotikabehandling
Antibiotikabehandling som sätts in efter en uppgjord plan, i syfte att förhindra förväntad sjukdom eller smittspridning hos ett eller flera djur som inte är kliniskt sjuka, men där omständigheterna innebär en avsevärd risk att drabbas av klinisk eller subklinisk sjuklighet.