Brev till Landsbygdsministern och Jordbruksverkets generaldirektör

Hur ska vi hålla rabies borta från Sverige? Idag är det Världsrabiesdagen. Denna årligen återkommande dag uppmärksammar behovet av globala åtgärder för att förebygga och bekämpa rabies. Rabies är en dödlig sjukdom som årligen skördar 60.000 människoliv världen över. Det är en onödigt plågsam och skräckfylld död eftersom spridning av rabies kan förebyggas med vaccination av hunddjur.

Sverige är rabiesfritt sedan 1886, men enstaka fall har sedan dess förekommit hos människor som smittats via hundkontakt utomlands. De krav som ställs vid införsel av sällskapsdjur är ämnade att skydda från införsel av rabies. Djur som importeras från länder där rabies är spritt utgör nämligen den enskilt största risken för att smittan ska introduceras till landet igen. Även om regelverket inte säkerställer att alla djur från andra länder är riskfria (exempelvis ”adopterade” gatuhundar ett stort problem i sammanhanget) utgör de ändå överlag ett gott skydd. Förutsatt att de efterlevs, förstås.

Det är inte ovanligt att landets veterinärer möter patienter där framgår av dokumentation (registreringsbevis, pass, vaccinationsintyg), eller avsaknad av dokumentation, att djuret är olagligen infört.

För en månad sedan skrev vi till Jordbruksverket och efterfrågade ett klargörande då det uppdagats att veterinärer som (enligt epizootilagen) fullgör sin anmälningsplikt om smuggling av djur som kommer från område där rabies förekommer, inte kan göra detta med myndighetens stöd. Vi har inte fått svar på vårt brev och av medierapporteringen framgår det att Jordbruksverket utreder hur sådan anmälan förhåller sig till GDPR.

Vid misstanke om att ett djur inte uppfyller införselreglerna avseende rabies bör detta rimligtvis betraktas som en misstanke om rabiessmitta. Veterinär ska vid misstanke om rabies enligt epizootilagen omedelbart anmäla detta till Jordbruksverket och länsstyrelsen. För att veterinären ska kunna fullgöra sin skyldighet att anmäla och begränsa smittspridning, vilken tydligt framgår av denna lag, måste anmälan om möjligt innehålla uppgifter om djurhållarens namn, adress och telefonnummer. I lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård sägs tydligt att den tystnadsplikt som åligger djurhälsopersonal inte omfattar att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning.

Därav följer att anmälan om misstänkt epizootisjukdom, exempelvis då djurägaren inte kan uppvisa dokumentation på att ett till Sverige nyligen infört djur uppfyller införselkraven avseende rabies, inte bör omfattas av personuppgiftsskydd.

I dagsläget tycks Jordbruksverket inte ta emot några anmälningar som innehåller personuppgifter vilket i praktiken innebär att smugglade djur inte identifieras och hanteras. Det sprids också på sociala medier  att det i Sverige nu är fritt fram för de som ägnar sig åt hundsmuggling för att veterinärerna inte får anmäla. Det är alltså bara en tidsfråga innan vi, inte längre, kan fira världsrabiesdagen med att titta tillbaka på ett och ett halvt sekel utan sjukdomen.

Hur ska veterinärkåren kunna uppfylla sina skyldigheter enligt smittskyddslagstiftningen och följa instruktionen i den av Jordbruksverket 2019 utgivna broschyren utan att ange de personuppgifter som behövs för att identifiera och kontakta djurägaren? Vi kräver att detta omedelbart klargörs så att Sveriges veterinärer kan fortsätta arbeta för att skydda vårt land mot rabies.

Sveriges Veterinärförbund genom Katja Puustinen, förbundsordförande

Detta brev skickades 28/9 2020 till Landsbygdsministern och Jordbruksverkets generaldirektör.

Uppdaterades senast 09 december 2020