2017-05-30

Alla veterinärers förbund

Återigen får jag skriva ledaren i den fantastiska, skira, spirande och så välkomna våren. Nu vet jag att det finns de som ser saken på ett annat vis. Pollenallergiker har inte samma odelade lycka kring våren. Så är det ju med allting, man ser enklast det som ligger närmast sin egen vardag, sina problem och sina uppfattningar.

Just nu är det väldigt tydligt med förslaget till nya föreskrifter i D8, som i korthet innebär att icke legitimerad personal ska kunna ge vissa mediciner och på ett utökat sätt jämfört med idag. Det är möjligheten för icke legitimerad personal att få söva djur som väckt mest känslor. Att djursjukskötarna reagerar starkt är inte så konstigt, deras arbetsområden påverkas direkt.

Många av mina företagande kolleger har svårt att få tag i legitimerade djursjukskötare men behöver assistans vid operationer. Arbetet för dessa veterinärer skulle effektiviseras och underlättas om man t ex kunde få hjälp med att ge själva medicinen, vilket man faktiskt inte kan idag. För oss på mindre kliniker ser vi myntet från den sidan. Att kunna fortsätta jobba, kanske låta sitt företag växa och ha möjligheter att driva en enklare men kompetent kirurgi med personal vi redan har eller kan få tag i.

Klinikveterinärer på större djursjukhus ser myntet från en annan sida. Att kompetensgraden ska sjunka och skräckscenariot - att man som nyutexaminerad eller operationsovan veterinär ska stå ensam med en svårt sjuk patient och vara ansvarig både för en operation man inte kan utantill och sövningen utförd av en icke legitimerad, inte grundligt anestesiutbildad djurvårdare. Ytterlighet och arbetsmiljöproblem, visst, men kanske reell verklighet för några?

Vem har rätt? Vem ska skrika högst? I detta fall har remissvaret från förbundet vägt in alla framförda aspekter på ett kollegialt sätt.

Ett annat tillfälle där enskilda medlemmar i förbundet hamnar på varsin sida är konflikter där en medlem har en annan medlem anställd. Det finns många viktiga saker att tänka på i en anställningssituation. Om något sedan händer kan smällen bli hård för den som är arbetsgivare och har missat något. Självklart ska en anställd få stöd från förbundet i en konflikt, men situationen blir knepig när det är en medlem som är arbetsgivare och får sitt eget förbund emot sig.

Denna fråga har vi berört under processen med den nya organisationen. Veterinärförbundet är inte och ska inte vara en arbetsgivarorganisation, men i de förhållandevis få fall när det är en medlem som är motpart måste förbundet på ett bra sätt hjälpa båda medlemmarna. Exakt hur lösningen ser ut är inte klart i skrivande stund. Det viktiga är att alla ska känna sig hemma i förbundet och att förbundet företräder "mina" behov. Men även mina kollegers behov. Då blir veterinärförbundet det naturliga valet för alla veterinärer.

Med hopp om en underbar vår och sommar. Glöm inte bort att njuta av dem.

Johanna Habbe
ordförande FVF