Konsultuppdrag eller anställning – vad gäller?

(SVT 13/2012) 

När en företagare behöver extra arbetskraft kan hjälpen skaffas genom nyanställning eller genom att anlita en extern uppdragstagare. Men gränserna mellan anställning och uppdrag är ibland flytande.


Ett behov av arbetskraft kan lösas genom att ny arbetskraft skaffas, antingen genom anställning av en arbetstagare eller genom att en självständig företagare (eller ett bemanningsföretag) anlitas. De regler som måste följas skiljer sig beroende på om arbetskraftsbehovet tillgodoses genom anställning av en arbetstagare eller anlitande av en självständig företagare, en så kallad uppdragstagare.

När en anställning kommer till stånd måste arbetsgivaren iaktta en mängd olika arbetsrättsliga regler, i huvudsak reglerna i lagen om anställningsskydd (LAS). Arbetsgivaren får också ett ganska långtgående ansvar i förhållande till arbetstagaren. Om det istället rör sig om anlitande av en uppdragstagare kommer ingen anställning till stånd och relationen mellan arbetsgivaren och uppdragstagaren regleras istället genom uppdragsavtalet och de civilrättsliga regler som gäller för avtalet.

Bedömningskriterier

Om parterna i ett avtal benämnt avtalet som ett uppdragsavtal när det i själva verket är att anse som anställning har arbetstagaren ändå anställningsskydd enligt LAS. Den som enligt en "objektiv bedömning" är att anse som arbetstagare omfattas av LAS oavsett om det i ett avtal framgår att det är fråga om ett uppdragsförhållande. Avgörande för om det rör sig om ett anställnings- eller uppdragsförhållande är de faktiska förhållandena, snarare än vad som har avtalats mellan parterna.

Bedömningen av om ett anställnings- eller uppdragsavtal har ingåtts görs med utgångspunkt från flera olika omständigheter. Bland annat brukar man peka på följande:

 

Anställningsförhållande

  1. Det är bara en viss specifik person som får utföra de aktuella arbetsuppgifterna.
  2. Personen ställer sig till förfogande för nya arbetsuppgifter som uppkommer efter hand.
  3. Personen är förhindrad att samtidigt utföra liknande arbete för någon annan.
  4. Personen måste följa bestämda direktiv och/eller kontroll avseende arbetets utförande, arbetstid och arbetsplats.
  5. Arbetet utförs med redskap, maskiner, råvaror etc som tillhandahålls av den för vars räkning arbetet utförs.
  6. Personen får regelmässigt ersättning i form av garanterad lön och kompensation för sina utlägg.
  7. Personen bär inte den ekonomiska risken.

 

Uppdragsförhållande

  1. Personen är inte skyldig att personligen utföra arbetet, utan kan på eget ansvar överlåta utförandet på någon annan (om avtalet medger det).
  2. Det kan vara flera personer (eller i vart fall någon annan än den som avtalet har träffats med) som utför arbetsuppgifterna.
  3. Åtagandet begränsar sig till en bestämd uppgift och har rätt att avböja nya uppdrag.
  4. Varken avtalet eller arbetet hindrar personen i fråga från att samtidigt utföra liknande arbete för någon annan.
  5. Personen bestämmer själv sättet för arbetets utförande, arbetstid och arbetsplats.
  6. Personen använder egna redskap, maskiner, råvaror etc.
  7. Ersättningen för arbetsprestationen är helt beroende av verksamhetens ekonomiska resultat och betalning utgår för varje utfört uppdrag.
  8. Personen bär den ekonomiska risken.
  9. Personen har F-skattesedel och betalar själv sociala avgifter.

Bedömning genom sammanvägning

Bedömningen görs slutligen genom en sammanvägning av alla omständigheter. Vissa omständigheter kan väga tyngre, t ex det förhållandet att personen i fråga har F-skattesedel (förhållandet att uppdragstagaren har F-skattesedel talar normalt för att det rör sig om ett uppdragsavtal).


Lars Nordfors
Chefsjurist, Företagarna